Är så himla tacksam gentemot min familj. Visst, jag blir SKITIRRITERAD på dom då och då, men fasen alltså, dom är mina stöttepelare på jorden. Jag har mått lite konstigt ett tag, känt att nånting måste va fel i kroppen, men jag har inte berättat för nån för jag vill inte "gnälla" över ingenting (dumt egentligen). Men ikväll kom mamma och frågade hur jag mår, och det var så skönt att få dela med sig. Att berätta om allt som oroar mig. Skönt att inte va ensam i sin oro och sina funderingar.
Så nu ska mamma hjälpa mig så gott hon kan, och jag är så tacksam. Så himla tacksam att just jag fick priviligiet att få födas in i denna älskvärda och stöttande familjen. Låter kanske töntigt, men det är så jag känner! Det är min familj som jag är mest stolt över. Stolt över att få kalla min. Och vetskapen att dom alltid finns där för mig, och stöttar och hjälper, den är guld värd.
